Min Projektion

några ord om världen runtomkring

När verkligheten bekräftas

När jag så kommer in i hans hus har solen redan gått ner. Det enda ljuset i rummet är det från hans mobilkamera och jag slår mig ner på en tunn madrass i dunklet, tackar syskonen som visade mig vägen.
Jag har precis skickat in ett reportage om slaveri och mänskliga rättigheter i Mauretanien till Etc när jag blir bjuden på te av en ytlig bekant i Atar. När vi möttes var jag redan på väg till en vän inne i stan så inbjudan sköts fram till kvällen.

”Monica! Jag trodde du hade glömt. Men toppen, jag ska sätta igång med teet.” säger Abo och ropar på en liten kille, inte mer än sex, sju år gammal. ”Mini, hämta tegrejerna.” Den lilla killen kommer in med en bricka med glas, tekannor och strax därefter släpar han in en gaskokare.

En stund senare, när vi dricker det andra glaset med te, kommer den lilla killen in och lägger sig på en av madrasserna. ”Han är trött,” säger Abo.
”Det är jag också.” säger jag. ”Men vem är han? Är han din bror?”
”Han? Min bror?” frågar Abo bestört och spärrar upp sina ögon i dunklet. ”Nejnejnejnejnej, han är inte min bror.”
”Vem är han då?”
Han byter musik på telefonen och dröjer med svaret.
”Han är… han… han är för min storebror.”

En stund senare ropar han åt lillkillen att hämta en penna. ”Gör han allt här?” undrar jag.
”Hur menar du?”
”Hämtar tegrejer, pennor, plockar undan… gör du ingenting själv?”
”Ääh…. det är liksom… det är det han gör.” blev svaret.
”Men det är sent, han är trött. Han vill sova.”
”Jaja, han ska få sova. Sen. Efteråt.”
”Men klockan är mycket, han borde sova redan.” sa jag och Abo engagerade sig plötsligt väldigt mycket i telefonen.

Lillkillen, Mini, är typexemplet på en slav. Hans hud är svart och han lyder ljusa människor. Han får ingenting betalt och får inte gå i skolan. Inte ens i koranskolan, som är obligatorisk för varje mauretanier. Han talar bara Hassaniya och ingen berättar någonsin för honom att han har rätt att kräva ett annat liv. Att han har rätt att kräva att få gå i skolan.
Inte ens jag, för jag talar inte hassaniya.

Jag berättade om det hela för Christoph senare under kvällen.
”Vad gjorde du?” frågade han.
”Ingenting.”
”Vad kunde du ha gjort? Ingenting. Ibland är det så Monica, men du är här i alla fall. Du pratar om det. Det är någonting.”

Men räcker det?

Inom en snar framtid kommer du att kunna läsa mitt reportage om (bristen på) mänskliga rättigheter i Mauretanien, i tidningen Etc.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ mig på instagram

Instagram

Det uppstod ett fel när bilder skulle hämtas från Instagram. Ett nytt försök kommer att göras om några minuter.

Fyll i din e-postadress och få ett meddelande varje gång jag uppderar bloggen. Så missar du ingenting.

Gör sällskap med 602 andra följare

%d bloggare gillar detta: