Min Projektion

några ord om världen runtomkring

Flödande generositet

Ändlösa mängder te, lunch, vattenflaskor och gratis skjuts har blivit en del av våra intervjuer. Vi har träffat några av de starkaste människorna jag någonsin mött öga mot öga, och de har visat oss en enorm generositet.

Varför? För att vi var där.

Ödmjukhetens ansikte.

Ödmjukhetens ansikte.

När jag satt i Messaoud Boulkheirs stora mjuka soffa tidigare i dag började hjärtat genast slå lite hårdare, lite snabbare. Bredvid mig torkade min vän svetten från pannan, själv småfrös jag.
Jag kände mig så liten. Så ung. Så obetydlig. Ändå pratade han med oss, bjöd in oss till sitt hem och svarade på våra frågor. Han; en 70-årig politiker och ledare av Alliance Populaire Progressiste (det största oppositionspartiet i Mauretanien) och en av de första hratin (barn till slav) att bli politisk ledare. Han pratade med mig; en 24-årig frilansjournalist som fick sin universitetsexamen för bara ett år sedan och som ägnar dagarna åt att försöka förstå den här världen, och Rabia; en engelsklärare som för ett år sedan fick ett telefonsamtal från en något sånär galen svensk tjej som behövde en översättare från hassaniya till engelska.

Livet är en underlig sak med ändlösa överraskningar. Jag är så glad att vi lever det.

Om de där gåvorna… min gamla journalistiklärare skulle säga att vi blivit mutade. Jag säger att vi inte hade råd att visa respektlösheten att säga nej till mauretanskt te, och maten gavs till oss av en väldigt stolt man som vi bara inte kunde säga nej till. De hade redan lagt upp den på tallrikar som de mer eller mindre placerade i våra knän. Att tacka nej skulle ha varit samma sak som att säga att de inte duger åt oss.
Och alla de där vattenflaskorna… vi behövde dem. Våra liv hängde på det. Det är för hett här för att någonsin säga nej till vatten.
Gratisturerna? Vi försökte säga nej till en av dem, men han vägrade och mer eller mindre tvingade in oss i bilen med motiveringen att det är onormalt att gå i den här hettan, och körde hem oss. Den andra var vi tvungna att tacka ja till för att ens ta oss till huset för intervjun.

Bra anledningar? Jag dömer oss inte. Men jag är väldigt tacksam för människans generositet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ mig på instagram

Instagram

Det uppstod ett fel när bilder skulle hämtas från Instagram. Ett nytt försök kommer att göras om några minuter.

Fyll i din e-postadress och få ett meddelande varje gång jag uppderar bloggen. Så missar du ingenting.

Gör sällskap med 602 andra följare

%d bloggare gillar detta: