Min Projektion

några ord om världen runtomkring

Att leva hos Fati

”Hur länge vill du stanna här?” frågade Fati där vi satt på golvet i salongen. Hon bjöd på djibodjen och väl efterlängtat kallt vatten.
”En vecka, eller fem dagar i alla fall.” svarade jag och funderade på när jag faktiskt var tvungen att vara tillbaka i Nouakchott.
”Nej nej, det är alldeles för lite. En månad, flera månader. Du får stanna hur länge du vill.” svarade Fati och mitt hjärta kokade över.

Min nya extramamma.

Min nya extramamma.

Hon är femtiofyra år gammal och bor tillsammans med sin mor, två bröder, två små barnbarn, sin brors fru och deras två små barn. Mamman heter Korka och hennes ben är obrukbara. Utan att vara någon doktor så tror jag att hon brutit lårbenshalsen, men hon har inte röntgats eller fått ordentlig läkarvård och knaprar ipren för att stå ut med smärtan.

Huset består av fem rum; Korkas sovrum där hon spenderar all sin tid på madrassen på golvet, tre sovrum och en salong med fyra bäddar. Men det är varmt om nätterna, för varmt för att sova inne. Så varje kväll la vi ut madrasser på terrassen och hängde upp myggnät i tvättlinan som var dragen tvärsöver innergården. Det var perfekt. Boghe är ett litet samhälle utan mycket elektricitet så om nätterna lyser stjärnhimlen klart. Förra veckan var det dessutom fullmåne och jag vaknade flera gånger av att den lös rakt på mitt ögonlock. Men jag har inte sovit så gott på väldigt lång tid som jag gjorde hos Fati.

Varje morgon klockan nio kokas varmvatten över glödande kol och vi åt nybakt traditionellt mauretanskt bröd – fortfarande varmt från stenugnen – bakat bara en liten bit därifrån. Fati gjorde te med mjölk till barnen, jag gjorde kaffe.
Förmiddagarna spenderades med små utflykter och klockan tre kom jag hem igen och jag tror inte att det finns någon som lagar godare mat än mama Fati. Vi åt ris, couscous, fisk, kött (schhhh jag vet…) och grönsaker från hennes familjs trädgård på andra sidan floden; i Senegal.

Om kvällarna kom grannar och släktingar och hälsade på, det talades mest pulaar och jag är helt fascinerad av språket. Men, jag har bestämt mig för att lära mig franska flytande innan jag börjar på ett nytt språk. Men några ord fastnade minsann ändå, det går inte låta bli och med en familj som inte talar jättemycket franska så måste jag lära mig pulaar så småningom ändå.
Vi gick och la oss runt midnatt, någon kväll efter klockan ett, och vaknade till böneutropet nästa morgon. De flesta av oss somnade dock om igen och tog några timmars sömn till.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on april 3, 2013 by in Berättelser, Mauretanien and tagged , , , , , , , .

Följ mig på instagram

Instagram

Det uppstod ett fel när bilder skulle hämtas från Instagram. Ett nytt försök kommer att göras om några minuter.

Fyll i din e-postadress och få ett meddelande varje gång jag uppderar bloggen. Så missar du ingenting.

Gör sällskap med 602 andra följare

%d bloggare gillar detta: