Min Projektion

några ord om världen runtomkring

Att smugglas till Senegal

”Vill du hälsa på min man i Demeth? På andra sidan floden?” frågade Fati en kväll när vi drack te. ”Jag ringer min son och ber honom göra dig sällskap, han pratar lite engelska och ni kan besöka min trädgård utanför byn. Där borta,” sa hon och pekade västerut längs med floden.
”Jättegärna, det vore toppen,” svarade jag och nästa dag kom hennes son Bobo och vi tog sällskap till floden för att prata med gränsvakten.

”Du kan åka över, men du kan inte komma tillbaka.” sa vakten när vi frågade om jag kunde åka över till Demeth, sova där en natt och sen komma tillbaka hit.
”Men jag har entrée multiple, jag kan åka fram och tillbaka hur många gånger jag vill.” envisades jag, men vakten pekade på mitt visum och sa ”det står bara entrée här.”
”Jo, men under står det multiple med Stora bokstäver.” sa jag och pekade på texten.
Men nej, jag fick inte åka över floden. Eller jo, men jag skulle inte få åka tillbaka.

”Aja. Vi får vänta någon timme och åka över sen,” sa Bobo när vi kommit utom hörhåll för vakten. Amadou som skulle skjutsa oss över ån i sin pirog kom fram till oss.
”Jag kan möta er vid Chenin kvart över sju (läs: vid solnedgången).” sa han. Sagt och gjort; när solen nådde trädtopparna satt jag med Bobo vid stranden mitt emot Demeth och väntade. Floden färgades orange och vattnet glittrade i guld i de nästan stilla vågorna när Amadou kom glidandes över vattnet i sin pirog. Två kvinnor gick ombord och strax därefter klev också jag på den smala båten.

Vi gled tyst över Senegalfloden som skiljer de båda länderna åt. De flesta som bor här har dubbla nationaliteter och det är inga problem för lokalborna att korsa floden. Den enda gränskontrollen som finns är den i Boghe och består av en man som mest verkar dricka te och prata med förbipasserande på den mauretanska sidan, och en ensam man som sitter i skuggan av ett träd på stranden i Senegal invid en motorcykel på andra sidan.

Efter en natt och en dag i Demeth åkte vi tillbaka till Mauretanien utan några problem. Men jag har träffat flera resande som korsat floden utan visum och fått spendera en vecka eller så på polisstationen. Men de reste nog längre in i landet, vi höll oss i byn och hälsade på vänner och släktingar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on april 4, 2013 by in Berättelser, Mauretanien and tagged , , , , , , , , , , , , .

Följ mig på instagram

Instagram

Det uppstod ett fel när bilder skulle hämtas från Instagram. Ett nytt försök kommer att göras om några minuter.

Fyll i din e-postadress och få ett meddelande varje gång jag uppderar bloggen. Så missar du ingenting.

Gör sällskap med 602 andra följare

%d bloggare gillar detta: