Min Projektion

några ord om världen runtomkring

Det stulna passet

Konturen av de långa täta ögonfransarna, böjda i en perfekt skarp kurva, lyste mot den dova solnedgången. Som om solen av blyghet stigit ner från himlen, lämnade kvar ett moln av sand i horisonten.

Bönen ljöd över landskapet. Bilen krängde till när chauffören körde av vägbanan och parkerade på den hårt packade sanden. Han tog sin bönematta och steg ur bilen.
”Det är kriminellt.” sa hon och vände sig mot mig, drog fingret över strupen för att berätta om alla som dött i Allahs namn.
”Nej, religionen är inte kriminell. De som dödar är kriminella. Daesh. Boko Haram. AQIM.” sa jag.
”Kriminellt…” viskade hon igen, vända ansiktet mot de vidsträckta sanddynerna och den snabbt sjunkande solen.

Han satte sig vid ratten igen. Drog en blå kam genom sitt kortklippta hår ett par gånger, kammade sedan grundligt skägget. Sprött och svart. Skakade av kammen mot ratten några gånger så att sandkornen som fastnat i dess tänder föll av.

Laure Fofana. Var inte det hennes riktiga namn? Hon som satt bredvid mig. Det var med stolthet hon uttalade det. Två gånger upprepade hon sig, som för att pränta in det i både mig och sig själv. Laure Fofana från Guinea.
Vi sov tätt intill varandra under min sovsäck den natten. Jag lyssnade på hennes snarkningar en stund innan jag föll in i sömnen. När jag vaknade till av katten som spatserade utanför det lilla övernattningshuset, såg ut på de stora stjärnorna som avtecknade sig utanför det fönsterlösa fönstret, var jag inte längre kall. Någon hade lagt en filt över oss.

För att få stämpeln i passet när vi lämnade Mauretanien var hon tvungen att betala 100 dirham. Samma sak när vi korsat ingenmanslandet med de isärplockade bilarna och Marockanerna gick igenom våra väskor.

Och så, när polisen gått igenom min ryggsäck och tittat på mitt pass, hör jag hennes tårar. Jag vänder mig om, ser Laure Fofana och hur hon med lätt böjd överkropp backar bort från polisen. Tårarna rinner nerför hennes kinder.
”Vad är fel?” frågar jag, lägger en hand på hennes axel.
”De säger att detta inte är mitt pass.”

Chauffören viftar åt mig att komma. Vi lämnar henne där, bredvid sina fyra resväskor och blåa matlåda, i ingenmanslandet mellan Marocko och Mauretanien.

Jag kunde ha stannat kvar. Varför lämnade jag henne? Vi som sovit tätt intill varandra hela natten. Hon med de skarpt böjda ögonfransarna. Det varma leendet. Vi övergav henne. Jag övergav henne.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on december 11, 2015 by in Berättelser and tagged , , .

Navigation

Följ mig på instagram

Instagram

Det uppstod ett fel när bilder skulle hämtas från Instagram. Ett nytt försök kommer att göras om några minuter.

Fyll i din e-postadress och få ett meddelande varje gång jag uppderar bloggen. Så missar du ingenting.

Gör sällskap med 602 andra följare

%d bloggare gillar detta: