Stadens utegångsförbud

”Jag kan komma, men jag måste gå hem innan klockan nio.” sa min vän när jag bjöd in till middag. Min tanke var att vi skulle laga mauretansk mat tillsammans och ha en trevlig kväll, vi har inte setts på ett år.
”Varför måste du gå innan klockan nio?” frågade jag.
”Har du inte hört? Det är utegångsförbud efter klockan tio, halv elva. De som är ute efter det får sova hos polisen.”

Han hade själv sovit där i går natt. Ett litet rum, runt tjugo kvadratmeter, och ingen toalett. Det luktade urin och var tillräckligt för att skrämma hem honom tidigt i kväll.

Jag bor i ett lugnt område i Nouakchott. Här finns inte många poliser och jag har inte hört talas om utegångsförbudet. De hade sagt det på TV:n, vi har ingen TV och jag stannar sällan i butikerna för att se nyheterna. De är ändå på arabiska och om de översätts så är det till franska. Jag talar inte riktigt något av språken. Men där min vän bor finns gott om poliser, ”de kör förbi mitt hus var tionde minut. Jag hälsar på dem varje gång, jag sitter på taket och tittar på dem.” berättade han.

Anledningen är att fem personer blivit dödade i huvudstaden den senaste tiden. Droger har varit inblandade, en person dödades bara för att han hade sönder sin väns telefon. Vännen stack honom med en kniv, ”jag trodde inte han skulle dö av det” sa han i polisförhöret.
Men varför sticker du en kniv i din vän för en telefons skull?

När jag sitter och skriver det här så inser jag att en annan vän berättade om utegångsförbudet för några veckor sedan. Men jag förstod inte vad han menade, jag trodde han syftade på att det inte är några taxibilar ute efter klockan halv elva. Jag förstod inte att vi inte får vara ute efter dess. När språkbarriären kunde ha blivit en fara.